III:19

И вот ввели в семью чужую…
Да ты не слушаешь меня… —
«Ах, няня, няня, я тоскую,
Мне тошно, милая моя:
Я плакать, я рыдать готова!..»
— Дитя мое, ты нездорова;
Господь помилуй и спаси!
Чего ты хочешь, попроси…
Дай окроплю святой водою,
Ты вся горишь… — «Я не больна:
Я… знаешь, няня… влюблена»
— Дитя мое, господь с тобою! —
И няня девушку с мольбой
Крестила дряхлою рукой.
”Till främlingar fick jag nu flytta…
och du har slutat lyssna nu…”
”Ack amma, amma, till vad nytta?
Jag kväljs, jag längtar, kära du:
av gråt jag tror jag ska krevera!..”
”Mitt barn, din hälsa tycks fallera;
må Gud i himlen frälsa dig!
Om du vill något ha, så säg…
Nu låt mig heligt vatten stänka,
du bränns…” ”Men sjukdom ej mig tär:
Nej… vet du, amma… jag är kär.”
”Mitt barn, må Herren frid dig skänka!”
Så tecknade hon med en bön
ett kors där över unga mön.

Det visar sig att jag delar rimmet ”bön” – ”mön” på de sista två raderna med Johansson. Joahnsson delar i sin tur rimmet ”är” – ”kär” på raderna tio och elva med Jensen. Jag övervägde samma rim, men bytte slutligen ut ”är” mot ”tär”.

Hofstadters sista rad rymmer en underfundigt konstruerad upprepning värd att citera:

Then Nanny’s gnarly hands in pray’r
Swept out a cross, across the air.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

En kommentar till III:19

  1. Liv skriver:

    Hej Ulrik!
    Jag är verkligen imponerad över hur långt du har kommit och hur bra det går. Jag ligger efter med läsningen här, men det ska jag med nöje snart ta igen.
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *