IV:10

В красавиц он уж не влюблялся,
А волочился как-нибудь;
Откажут – мигом утешался;
Изменят – рад был отдохнуть.
Он их искал без упоенья,
А оставлял без сожаленья,
Чуть помня их любовь и злость.
Так точно равнодушный гость
На вист вечерний приезжает,
Садится; кончилась игра:
Он уезжает со двора,
Спокойно дома засыпает
И сам не знает поутру,
Куда поедет ввечеру.
Han slutade för kvinnor falla,
men jaktinstinkten bet sig fast;
ett nej blev blott ett styng av galla,
ett svek en efterlängtad rast.
Så sökte han dem utan gnista
som oberörd han kunde mista
och glömde deras lust och nöd.
Precis som gästen utan glöd
som spelar whist och tar poängen,
men när partiet väl tar slut
direkt ur huset rusar ut,
därhemma somnar sött i sängen
och inte vet när dagen gryr
vart han till kvällen kosan styr.

Slutrimmet ligger nära till hands på svenska; det visar sig att jag delar det med Johansson.

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *