Но, получив посланье Тани, Онегин живо тронут был: Язык девических мечтаний В нем думы роем возмутил; И вспомнил он Татьяны милой И бледный цвет и вид унылый; И в сладостный, безгрешный сон Душою погрузился он, Быть может, чувствий пыл старинный Им на минуту овладел; Но обмануть он не хотел Доверчивость души невинной. Теперь мы в сад перелетим, Где встретилась Татьяна с ним. |
Men när Tatjanas brev räckts över så fick Onegin sig en stöt, ty flickans drömska ordmanöver i tanken likt en bisvärm tjöt. Han Tanja mild drog sig till minnes, den bleka, nedstämda till sinnes; försjönk så i en syndfri dröm vars sötma gjorde själen öm. Ett ögonblick han hade bränt sig på gamla takters känsloeld, men kunde ej ge sådan gäld åt tillit som till honom vänt sig. Till trädgården vi oss beger där honom nu Tatjana ser. |
Rosenberg rimmar också på øm/Drøm (men i den ordningen).