Минуты две они молчали, Но к ней Онегин подошел И молвил: ”вы ко мне писали, Не отпирайтесь. Я прочел Души доверчивой признанья, Любви невинной излиянья; Мне ваша искренность мила; Она в волненье привела Давно умолкнувшие чувства; Но вас хвалить я не хочу; Я за нее вам отплачу Признаньем также без искусства; Примите исповедь мою: Себя на суд вам отдаю. |
De teg, sågs två minuter tveka, till henne så Onegin klev och sade: ”Ni kan inte neka, ty jag har läst det som ni skrev om syndfri kärlek utan måtta, att själens tillit ni vill blotta, er ärlighet jag skattar ömt; den väckte känslor som jag glömt likt flydda tiders svärmerier, jag vill dock ej blott ge er pris, nej återgäld, på sätt och vis, bekänna utan ironier, så tag emot min enkla bikt: ni må mig sedan döma strikt. |
Johansson har också rättframt översatt исповедь med bikt, men rimmar annorlunda:
tag därför nu emot min bikt –
att döma mig blir sen er plikt.
Jensen tillåter sig lite större frihet och låter Onegin be om nåd:
Om er jag alltid godt har tänkt,
och därför – döm mig icke strängt!
Kontrasten gentemot min närmast motsatta uppmaning är slående.