|
Кого ж любить? Кому же верить? Кто не изменит нам один? Кто все дела, все речи мерит Услужливо на наш аршин? Кто клеветы про нас не сеет? Кто нас заботливо лелеет? Кому порок наш не беда? Кто не наскучит никогда? Призрака суетный искатель, Трудов напрасно не губя, Любите самого себя, Достопочтенный мой читатель! Предмет достойный: ничего Любезней верно нет его. |
Vem kan man älska? Som man tror på? Som inte oss förråder blott? Vems dom om det vi gör beror på vårt eget ord som alltings mått? Vem talar ej bak våra ryggar? Vems omsorg är det som oss tryggar? Vem dömer inte våra fel? Vem är ej tråkig och rätt stel? Spill ej mer kraft på denna hägring som alltid fåfäng möda gav. Nej, ärligt just er själv håll av och lita till er egen fägring! Och någon mera älskvärd lär ni ändå aldrig hålla kär. |
En аршин är ett gammalt ryskt längdmått, motsvarande 0,71 meter. Här är det det mått med vilket vi vill bli mätta – vår egen måttstock.
Den här strofens första del passar utmärkt som grammatikövning. Pronomenet кто (vem) upprepas gång på gång, men varierar mellan nominativ, ackusativ (кого) och dativ (кому) beroende på sin funktion i satsen och det aktuella verbets styrning. Originalstrofen rymmer totalt åtta кто-upprepningar – Johansson speglar det med åtta ”vem”, medan jag har sex personliga vem-pronomen och två relativa som-pronomen.