|
Как на досадную разлуку, Татьяна ропщет на ручей; Не видит никого, кто руку С той стороны подал бы ей; Но вдруг сугроб зашевелился, И кто ж из-под него явился? Большой, взъерошенный медведь; Татьяна ах! а он реветь, И лапу с острыми когтями Ей протянул; она скрепясь Дрожащей ручкой оперлась И боязливыми шагами Перебралась через ручей; Пошла – и что ж? медведь за ней! |
Så sorgligt avskild utav ödet Tatjana föll i klagolåt; att ingen fanns där bortom flödet med hand att räcka handen åt; men plötsligt rörde sig en driva, vem är på väg att ur den kliva? En jättebjörn med raggen rest, hon flämtar och han ryter hest, så bjuds hon kloförsedda ramar till stöd, och fastän knäsvag, rädd, hon samlar sig och blir beredd, tar stegen framåt, tassen kramar, så kom hon över, allt gick väl. Och björnen? Den är hack i häl! |
Den här strofen gick ganska snabbt att översätta, band annat för att några svenska rim ligger nära till hands. Så visar det sig också att jag delar både driva/kliva och väl/häl med Johansson.