V:13

Она, взглянуть назад не смея,
Поспешный ускоряет шаг;
Но от косматого лакея
Не может убежать никак;
Кряхтя, валит медведь несносный;
Пред ними лес; недвижны сосны
В своей нахмуренной красе;
Отягчены их ветви все
Клоками снега; сквозь вершины
Осин, берез и лип нагих
Сияет луч светил ночных;
Дороги нет; кусты, стремнины
Метелью все занесены,
Глубоко в снег погружены.
Se bakåt kan hon ej förmå sig,
istället ökar hon sin takt,
men ändå kan hon knappast stå sig
emot sin pälsbeklädde vakt
som frustande så henne vallar
mot skogens orörliga tallar
som står där med en skönhet trist
där varje liten dysterkvist
är snötyngd; genom glesa toppar
som tillhör asp och lind och björk
syns stjärnors ljus mot himlen mörk;
en snöstorm alla vägar stoppar,
var brant och buske är nu täckt
djupt under snölandskapets dräkt.

Det visar sig att jag delar rimmet björk/mörk med Johansson (som dock har utelämnat linden) och trist/kvist med Rytter:

på furetrea duvar trist
med snø på kvar den grein og kvist.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *