V:14

Татьяна в лес; медведь за нею;
Снег рыхлый по колено ей;
То длинный сук ее за шею
Зацепит вдруг, то из ушей
Златые серьги вырвет силой;
То в хрупком снеге с ножки милой
Увязнет мокрый башмачок;
То выронит она платок;
Поднять ей некогда; боится,
Медведя слышит за собой,
И даже трепетной рукой
Одежды край поднять стыдится;
Она бежит, он всё вослед:
И сил уже бежать ей нет.
Hon flyr till skogs, men björnen jagar;
i lössnön sjunker hon till knät;
en gren så halsen hennes agar,
den slår kring öronen sitt nät
och hängena av guld så knycker;
i söta foten hennes rycker
då skon, nu fast i snön så hal;
så tappar hon till slut sin sjal;
av björnens ljud därbakom skräms hon,
har inte tid att stanna till,
kan inte hålla handen still,
och för att lyfta kjolen skäms hon;
hon springer, han är tätt inpå
när orken plötsligt går i stå.

I den här strofen fyller upprepningar av det lilla ordet то en slags rytmisk och framåtdrivande funktion. Jag har efterliknat fenomenet med upprepningar av ordet . Johnston, Arndt och Hofstadter använder i olika utsträckning ordet now för att uppnå samma effekt; Falen har and (ibland följt av now).

Jag är stolt över det sista kvinnliga rimmet – skräms hon/skäms hon – och blev lite förvånad över att finna det hos Johansson också. Det är fascinerande hur kreativiteten ibland kan ta samma vägar hos olika personer, även om den oftast (sex av sju rim i denna strof) inte gör det.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *