V:15

Упала в снег; медведь проворно
Ее хватает и несет;
Она бесчувственно-покорна,
Не шевельнется, не дохнет;
Он мчит ее лесной дорогой;
Вдруг меж дерев шалаш убогой;
Кругом всё глушь; отвсюду он
Пустынным снегом занесен,
И ярко светится окошко,
И в шалаше и крик, и шум;
Медведь промолвил: здесь мой кум:
Погрейся у него немножко!

И в сени прямо он идет,
И на порог ее кладет.
Till fall i snön på så sätt driven
blir hon av björnen genast lyft
och känslolös och undergiven
hon stillnar, andas knappt ett dyft;
med henne han på skogsväg ilar
och mot en usel koja kilar
som ligger bland de värsta snår
och inpå knutarna snön når,
ur lilla fönstret skiner ljuset
därinne hör man stoj och jäkt:
Här skvallrar all min tjocka släkt,
sa björnen, värm dig uti huset!
Så stiger han i farstun på,
på tröskeln lägger henne då.

Rimmet hus/ljus – i obestämd form – återfinns även hos Jensen.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *