V:17

Еще страшней, еще чуднее:
Вот рак верьхом на пауке,
Вот череп на гусиной шее
Вертится в красном колпаке,
Вот мельница вприсядку пляшет
И крыльями трещит и машет:
Лай, хохот, пенье, свист и хлоп,
Людская молвь и конский топ!
Но что подумала Татьяна,
Когда узнала меж гостей
Того, кто мил и страшен ей,
Героя нашего романа!
Онегин за столом сидит
И в дверь украдкою глядит.
Mer rädd, men alltmer fascinerad;
hon ser en krabba spindelfäst,
en huvklädd skalle är placerad
på gåsens hals som snurrig gäst,
en väderkvarn i dansen niger
och skakar vingarna som stiger:
Skall, gapskratt, vissel, sång och stamp,
hör mänskligt prat och hästigt tramp!
Säg hur Tatjana reagerar
när hon bland gästers skara där,
den som hon fruktar och har kär,
vår hjälte, identifierar?!
Till bords Onegin satt sig ner,
mot dörren han förstulet ser.

Jag delar rimmet stamp/tramp med Johansson. Det är ett tämligen rättframt sätt att på svenska återge originalets хлоп/топ – ett mer experimentellt rim som Pusjkin i en kommentar såg sig föranledd att försvara mot kritik. I översättningen förmedlas det experimentella istället av ordet ”hästigt”.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *