V:18

Он знак подаст: и все хлопочут;
Он пьет: все пьют и все кричат;
Он засмеется: все хохочут;
Нахмурит брови: все молчат;
Он там хозяин, это ясно:
И Тане уж не так ужасно,
И любопытная теперь
Немного растворила дверь…
Вдруг ветер дунул, загашая
Огонь светильников ночных;
Смутилась шайка домовых;
Онегин, взорами сверкая,
Из-за стола гремя встает;
Все встали; он к дверям идет.
Han ger ett tecken: alla fnattar;
han dricker: alla vrålar ”Skål!”;
han ler: då genast alla skrattar;
han rynkar pannan: då en nål
kan höras falla; när hon märker
att han är herren här, det stärker
snart modet upp till den nivå
där dörrn hon vågar glänta på…
Men plötsligt lyktljuset försvinner
utav en hastig vindil släckt,
som också husets oknytt väckt;
Onegin, med en blick som brinner,
har ljudligt upp från bordet stått;
mot dörren får nu alla brått.

Det visar sig att jag delar rimmet märker/stärker med Johansson.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *