V:20

Мое! — сказал Евгений грозно,
И шайка вся сокрылась вдруг;
Осталася во тьме морозной.
Младая дева с ним сам-друг;
Онегин тихо увлекает
Татьяну в угол и слагает
Ее на шаткую скамью
И клонит голову свою
К ней на плечо; вдруг Ольга входит,
За нею Ленской; свет блеснул;
Онегин руку замахнул,
И дико он очами бродит,
И незваных гостей бранит;
Татьяна чуть жива лежит.
”Nej, min!” Jevgenij lät förkunna
och strax i dunklet monstrens band
var plötsligt allihop försvunna
och så var de på tu man hand;
mol tyst Onegin avancerar,
Tatjana i ett hörn placerar,
hon läggs på bänken som står snett,
hans huvud böjs mot henne tätt;
då Olga genom dörren irrar
med Lenskij efter; det blir dag;
Onegins hand är höjd till slag
och vilt hans ögon flackar, stirrar,
de objudna vill få på flykt;
Tatjana ligger still, betryckt.

Drömmen kulminerar och vi anar att det snart är dags att vakna.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *