|
С душою, полной сожалений, И опершися на гранит, Стоял задумчиво Евгений, Как описал себя пиит. Все было тихо; лишь ночные Перекликались часовые, Да дрожек отдаленный стук С Мильонной раздавался вдруг; Лишь лодка, веслами махая, Плыла по дремлющей реке: И нас пленяли вдалеке Рожок и песня удалая… Но слаще, средь ночных забав, Напев Торкватовых октав! |
Med sorger som i själen bankar och lutad mot ett block granit Jevgenij stod i djupa tankar lik diktar’ns självporträttsmerit. Blott väktarna i nattens tystnad med kodord stoppar tjuvens lystnad och från Miljonnaja man hör att hovar klapprar, droskor kör. Blott båtens åror vattnet vallar på färden nerför dåsig flod i fjärran hörs att man med mod och sång och hornstöt på oss kallar… Men nattens största nöje gav Torquato Tassos rimoktav! |
Diktar’ns självporträttsmerit syftar på Michail Nikititj Muravjov som i dikten Богине Невы (Till Nevas gudinna) beskriver sig själv i den situation som Pusjkin här placerat Onegin i.
Pusjkins allitteration ”лишь лодка”, som inleder rad nio, är relativt enkel att efterlikna på svenska: ”blott båten”. Den fortsatta allitteration ”vattnet vallar” föll sig naturlig av bara farten.
Torquato Tasso var en italiensk diktare under senrenässansen, känd bland annat för det versmått som på italienska benämns ottava rima, men på ryska rätt och slätt kallas октава.