|
Но чаще занимали страсти Умы пустынников моих. Ушед от их мятежной власти, Онегин говорил об них С невольным вздохом сожаленья. Блажен, кто ведал их волненья И наконец от них отстал; Блаженней тот, кто их не знал, Кто охлаждал любовь – разлукой, Вражду – злословием; порой Зевал с друзьями и с женой, Ревнивой не тревожась мукой, И дедов верный капитал Коварной двойке не вверял. |
Men mina eremiters sinnen var fyllda mest av känslors pli. Onegin talade om minnen, hur från passionen han blev fri, men kunde inte sucken dölja: Välsignad den som känslans bölja berört, men aldrig rör igen. Men mest välsignad ändå den som aldrig känt; fast kär sig skiljer, åt fiender ger svar på tal, som aldrig lider avundskval, som avspänt gäspar hos familjer och aldrig satt sitt arv i pant för spadertvåans insatsslant. |
”Волнение” betyder både (abstrakt) sinnesrörelse och (konkret) sjögång, så ”känslans bölja” känns som en bra översättning.
Den tvåa som fädernesarvet satsas på har i originaltexten ingen annan beskrivning än ”коварная” – lömsk, bakslug, illlistig. Av kortlekens fyra färger finner jag av någon anledning spader mest lämpad. Både hjärter och ruter har uppenbara positiva konnotationer, och klöver rimmar illa med penningförluster. Spader däremot bär med sig ett skimmer av galenskap som passar bra.