|
Когда прибегнем мы под знамя Благоразумной тишины, Когда страстей угаснет пламя И нам становятся смешны Их своевольство иль порывы И запоздалые отзывы, – Смиренные не без труда, Мы любим слушать иногда Страстей чужих язык мятежный, И нам он сердце шевелит. Так точно старый инвалид Охотно клонит слух прилежный Рассказам юных усачей, Забытый в хижине своей. |
Vi kring förnuftets fana flockas när vi nått ålderns lugna höst, av känslans låga vi ej lockas, den känns mest löjlig i vårt bröst: dess självupptagna piruetter och oplanerade reträtter blott stångna hålls med fasligt sjå. Då älskar vi att lyssna på en främlings innerliga tunga, som sätter hjärtat vårt i brand och låter veteranens hand bak örat kupas när de unga som pryds utav mustasch och mod ska skrävla i hans glömda bod. |
”Так точно”, inleder Pusjkin raden om den gamle krigsinvaliden. Det är ett uttryck som i sig har en tydligt militär klang. Lennart Kjellberg förklarar i Den klassiska romanens Ryssland (1964, s. 101):
Vidare måste soldaten lära sig att inte svara en överordnad да ’ja’, нет ’nej’ eller не знаю ’jag vet inte’; han måste säga так точно ’just så’, никак нет ’på intet sätt’, не могу знать ’jag kan inte veta’.
(De ryska uttrycken translittererade i originalet.)