Она любила на балконе Предупреждать зари восход, Когда на бледном небосклоне Звезд исчезает хоровод, И тихо край земли светлеет, И, вестник утра, ветер веет, И всходит постепенно день. Зимой, когда ночная тень Полмиром доле обладает, И доле в праздной тишине, При отуманенной луне, Восток ленивый почивает, В привычный час пробуждена Вставала при свечах она. |
Hon älskade att på balkongen se himlen rodna, dagen gry: ett förebud om soluppgången, då bleka stjärnor måste fly. Och tyst blir utmarksfälten ljusa och morgonvindens bud hörs susa och dagen stiger tum för tum. Men vintertid, när natten stum i skugga halva världen höljer och österlandets lata män helt sysslolösa sover än, när dimridåer månen döljer… då vaknar hon på invand tid, står upp med tända ljus bredvid. |
Vinden är ”вестник утра” – morgonens budbärare, eller mer arkaiskt dess härold. Engelskans ”herald” lever starkare i det moderna språket; så ger det välrenommerade förlagshuset Springer ut den ryska vetenskapsakademiens tidskrift ”Вестник Российской академии наук” i översättning som ”Herald of the Russian Academy of Sciences”.