II:39

Покамест упивайтесь ею,
Сей легкой жизнию, друзья!
Ее ничтожность разумею,
И мало к ней привязан я;
Для призраков закрыл я вежды;
Но отдаленные надежды
Тревожат сердце иногда:
Без неприметного следа
Мне было б грустно мир оставить.
Живу, пишу не для похвал;
Но я бы, кажется, желал
Печальный жребий свой прославить,
Чтоб обо мне, как верный друг,
Напомнил хоть единый звук.
Så vänner, låt oss livet njuta
så länge vi har tidens frist!
Fast mig kan tillvaron ej muta,
jag har förstått dess meningsbrist;
från spöken bort jag blicken vänder,
men då och då det ändå händer
att fjärran hopp mitt hjärta når:
Att lämna världen utan spår,
det vore mer än jag kan bära.
Jag skriver inte för beröm,
dock tycks jag ha som önskedröm
att ge min livslott lite ära –
ett enda ljud som minner än
om mig, såsom en trogen vän.

Rimmet beröm/dröm ligger synbarligen nära till hands på svenska. Det visar sig att jag delar det med både Jensen och Johansson, vars rader 10-11 lyder

Jag skrifver ej att få beröm;
och ändå är min bästa dröm,

respektive

Min diktkonst söker ej beröm,
men ändå är det väl min dröm,

Mitt val av ”önskedröm” anspelar på verbet желать – önska, som används i originalets rim похвал/желал.

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *