|
Они дорогой самой краткой Домой летят во весь опор. Теперь послушаем украдкой Героев наших разговор: — Ну что ж, Онегин? ты зеваешь. — — «Привычка, Ленский». — Но скучаешь Ты как-то больше. — «Нет, равно. Однако в поле уж темно; Скорей! пошел, пошел, Андрюшка! Какие глупые места! А кстати: Ларина проста, Но очень милая старушка, Боюсь: брусничная вода Мне не наделала б вреда. |
När hjältarna i sporrsträck flyger så fort de kan mot hemmets härd, allt närmre vi diskret oss smyger och lyssnar dolt på deras färd: ”Är det en gäspning som du kväver?” ”En vana, Lenskij.” ”Men du kräver så mycket, och så blir det trist.” ”Likväl så blir det mörkt till sist, så skynda på, Andrjusjka, skynda! Ack, dessa dumma landsortstun! Och Larina, den enkla frun, en vänlig dam som ej kan synda… Men lingonbrygden gör mig klen, jag fruktar att den ger mig men. |
Ju kortare repliker, desto mer tycks de konvergera i översättningen. ”En vana, Lenskij” delar jag med Johansson, liksom med Rytter (”Ein vane, Lenskij”).
Rosenbergs översättning av de två sista raderna förtjänar att återges:
Gid blot den Pokkers Læskedrik
Af Tyttebær ej gier Kolik!
Pokker är ett danskt kraftuttryck syftande på den onde.