|
И дождалась… Открылись очи; Она сказала: это он! Увы! теперь и дни и ночи, И жаркий одинокий сон, Всё полно им; всё деве милой Без умолку волшебной силой Твердит о нем. Докучны ей И звуки ласковых речей, И взор заботливой прислуги. В уныние погружена, Гостей не слушает она И проклинает их досуги, Их неожиданный приезд И продолжительный присест. |
Och fann den… hon slog upp sitt öga och sade: det blir han och jag! Nu svallar heta känslor höga i drömmar både natt och dag. Allt fylls av honom, och hans minne förtrollar kära flickans sinne. Han står i centrum; hon blir sval inför familjens väna tal och tjänstefolkets snälla blickar. Hon blir så dyster att man dör, på andra alltmer sällan hör, och gäster helst åt fanders skickar som utan varning hälsar på och sedan nästan vägrar gå. |
Jensen gör en lite märklig vändning när han på de sista raderna låter gästerna bli kort- istället för långvariga:
med sockens myndiga magnater,
som, för att göra pinan kort,
från Larins foro skyndsamt bort.
Johansson är mer trogen originalet, och delar mitt rim (som ligger nära till hands) på slutraderna:
Hon nästan folk på flykten skrämde
som kommit för att hälsa på
men aldrig hade vett att gå.
Att efterlikna Pusjkins upprepning av ”всё” (”allt”) på rad fem är en svår utmaning, som jag inte gått i land med. Arndt och Markowicz kommer närmast med ”Of him: all things and every hour”, respektive ”Tout vit de lui ; partout, sans cesse” men ”all” och ”every” liksom ”tout” och ”partout” saknar den exakta upprepningens kvalitet.