I:30

Увы, на разные забавы
Я много жизни погубил!
Но если б не страдали нравы,
Я балы б до сих пор любил.
Люблю я бешеную младость,
И тесноту, и блеск, и радость,
И дам обдуманный наряд;
Люблю их ножки; только вряд
Найдете вы в России целой
Три пары стройных женских ног.
Ах! долго я забыть не мог
Две ножки… Грустный, охладелый,
Я всё их помню, и во сне
Они тревожат сердце мне.
Ack ve, på varje typ av nöje
jag har mitt unga liv förspillt
och blev moralen ej till löje
så ginge jag på bal hej vilt.
Jag älskar ungdomsarrogansen,
intimiteten, glädjen, glansen,
och var dams intrikata dräkt
och varje fot av kjol knappt täckt.
Bland kvinnor tre par slanka lemmar
man knappt i Ryssland finna kan:
en enda gång de ben jag fann
vars minne nu mig alltjämt hämmar –
med sorg och saknad har jag drömt
om ben som eggar hjärtat ömt.

Den här strofen inleder det berömda avsnitt där Pusjkin besjunger kvinnans – ja, vad? Ordet ”нога” och dess diminutivform ”ножка” kan betyda såväl ”fot” som ”ben”. De flesta översättare har valt den förstnämnda tolkningen: Nabokov, Falen, Johnston, Arndt och Deutsch skriver om ”feet”, Legras om ”pieds”, Markowicz ekar ryskan genom att alternera mellan ”pieds” och ”petons”, Jensen talar om ”fötter” och Rytter om ”føter”.

Hofstadter är undantaget, som med ”limbs” och ”legs” omfamnar fler av ryskans betydelser. Jag har, som synes, valt en liknande väg. En bidragande orsak till detta i översättningssammanhang icke-traditionella val är att när Pusjkin idag citeras av ryssar så sker det ofta med syftning på hela ben och inte bara på fötter. Den som inte räds lite rysk objektifiering av kvinnokroppen kan exempelvis läsa om hur webbportalen Родной город i Jaroslavl förra sommaren försökte motbevisa Pusjkins påstående (”Bland kvinnor tre par slanka lemmar// man knappt i Ryssland finna kan”) genom att kröna ”Fröken längst ben” (”Мисс Самые длинные ноги”) på den lokala stranden. Vinnarens 108 centimeter syftade inte på fötterna. Det är lätt att hitta fler exempel – vilket naturligtvis också visar på vilken stark ställning ”Jevgenij Onegin” har som litterär klassiker.

Jag skrev dock från början en lite mer traditionell, helt fotinriktad version:

Bland kvinnor tre par slanka fötter
står knappt att finna i vårt land.
Jag glömmer ej mitt hjärtas brand
inför två fötter… Sorgsen, trötter
jag minns dem ännu – som jag drömt,
ack, hur de eggar hjärtat ömt.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *