IV:11

Но, получив посланье Тани,
Онегин живо тронут был:
Язык девических мечтаний
В нем думы роем возмутил;
И вспомнил он Татьяны милой
И бледный цвет и вид унылый;
И в сладостный, безгрешный сон
Душою погрузился он,
Быть может, чувствий пыл старинный
Им на минуту овладел;
Но обмануть он не хотел
Доверчивость души невинной.
Теперь мы в сад перелетим,
Где встретилась Татьяна с ним.
Men när Tatjanas brev räckts över
så fick Onegin sig en stöt,
ty flickans drömska ordmanöver
i tanken likt en bisvärm tjöt.
Han Tanja mild drog sig till minnes,
den bleka, nedstämda till sinnes;
försjönk så i en syndfri dröm
vars sötma gjorde själen öm.
Ett ögonblick han hade bränt sig
på gamla takters känsloeld,
men kunde ej ge sådan gäld
åt tillit som till honom vänt sig.
Till trädgården vi oss beger
där honom nu Tatjana ser.

Rosenberg rimmar också på øm/Drøm (men i den ordningen).

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *