|
Она, взглянуть назад не смея, Поспешный ускоряет шаг; Но от косматого лакея Не может убежать никак; Кряхтя, валит медведь несносный; Пред ними лес; недвижны сосны В своей нахмуренной красе; Отягчены их ветви все Клоками снега; сквозь вершины Осин, берез и лип нагих Сияет луч светил ночных; Дороги нет; кусты, стремнины Метелью все занесены, Глубоко в снег погружены. |
Se bakåt kan hon ej förmå sig, istället ökar hon sin takt, men ändå kan hon knappast stå sig emot sin pälsbeklädde vakt som frustande så henne vallar mot skogens orörliga tallar som står där med en skönhet trist där varje liten dysterkvist är snötyngd; genom glesa toppar som tillhör asp och lind och björk syns stjärnors ljus mot himlen mörk; en snöstorm alla vägar stoppar, var brant och buske är nu täckt djupt under snölandskapets dräkt. |
Det visar sig att jag delar rimmet björk/mörk med Johansson (som dock har utelämnat linden) och trist/kvist med Rytter:
på furetrea duvar trist
med snø på kvar den grein og kvist.