I:42

Причудницы большого света!
Всех прежде вас оставил он;
И правда то, что в наши лета
Довольно скучен высший тон;
Хоть, может быть, иная дама
Толкует Сея и Бентама,
Но вообще их разговор
Несносный, хоть невинный вздор;
К тому ж они так непорочны,
Так величавы, так умны,
Так благочестия полны,
Так осмотрительны, так точны,
Так неприступны для мужчин,
Что вид их уж рождает сплин.
Ni damer uppå höga hästar!
Er övergav han först av allt
och trots att ni för stunden frestar
så gör er ton hans hjärta kallt.
Förvisso kan väl någon kvinna
om Say och Bentham kunskap vinna,
men allmänt sett är deras tal
ett outhärdligt nonsensskval.
Av kyskhet vill de inget visa,
så ståtliga, så smarta fast
de fruktar Gud förutan rast,
så förtänksamma, så precisa,
så onåbara för var man,
att mjälten värker lite grand.

Jean-Baptiste Say och Jeremy Bentham är välkända liberala intellektuella, verksamma under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

Det bör nämnas att Pusjkin i en not utger denna strof för att vara ironisk, och i själva verket en hyllning till de ryska kvinnorna som ”förenar upplysning med älskvärdhet och strikt, ren sedesamhet med den österländska tjusning vilken så fängslade Mme de Staël”. Liksom Hofstadter tycker jag att noten klingar mer ironiskt än själva strofen.

Germaine de Staël var ytterligare en liberal intellektuell, känd bland annat för sina litterära salonger.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.