|
Он верил, что душа родная Соединиться с ним должна, Что, безотрадно изнывая, Его вседневно ждет она; Он верил, что друзья готовы За честь его приять оковы И что не дрогнет их рука Разбить сосуд клеветника; Что есть избранные судьбами, Людей священные друзья; Что их бессмертная семья Неотразимыми лучами Когда-нибудь нас озарит И мир блаженством одарит. |
En tvillingsjäl, han höll för troligt, med honom skulle bliva ett; hon väntar, värker – föga roligt, var dag förgås på samma sätt. Var vän, han trodde, skulle bära med glädje bojor för hans ära och utan minsta tvekan slå förtalaren båd’ gul och blå. Han trodde ödet valt en skara som aldrig kände tidens tand men helgat oss med vänskapsband. De skulle med sin strålglans klara att uti världen sprida ljus och salighet i varje hus. |
Verbet ”приять” på rad sex är inte, som man skulle kunna tro, en felskrivning. Kuznetsov upplyser om att ”приять” är en ålderdomlig synonym till ”принять”.
Hur bör man översätta ryskans ”душа родная”? De engelska översättningarna uppvisar en förvånande homogenitet, där både Deutsch, Arndt, Falen och Nabokov använder ”kindred soul”. Johnstons ”kindred creature” och Hofstadters ”soul-mate” kan också sägas ligga ganska nära denna standardöversättning. De nordiska språken är mer spretiga. Mitt ”tvillingsjäl” visar sig ha en direkt motsvarighet i Rytters ”systersjela”, medan Rosenbergs ”en Sjæl”, Jensens ”ett kvinligt väsen” och Johanssons ”en kär väninna” antyder att översättningen är mindre självklar till svenska, norska och danska.
Den här strofens sista fem rader ströks av Pusjkin, som troligen fruktade censurens dom. Lyckligtvis finns de bevarade i hans handskrift, och inkluderas oftast numera, exempelvis i min ryska utgåva.
Verbet ”озарить” – lysa upp – på rad 13 stötte jag första gången på i den sovjetiska nationalsången, där ”den store Lenin lyste upp vägen för oss” (”Ленин великий нам путь озарил”) såväl 1944 som 1977. Lenskijs uppfattning om ett utvalt avant-garde som ska upplysa oss och bringa lycksalighet till jorden är skriven 1823 eller 1824. När jag läser formuleringen idag, efter leninismens avantgardism och Rysslands blodiga 1900-talshistoria, kan jag trots det inte låta bli att läsa in en mörkare profetisk underton. Den kanoniska tolkningen, såsom den framförs i Falens notapparat, är annars att Pusjkin beskriver Lenskijs syn på poeternas uppgift i världen.