II:18

Когда прибегнем мы под знамя
Благоразумной тишины,
Когда страстей угаснет пламя
И нам становятся смешны
Их своевольство иль порывы
И запоздалые отзывы, –
Смиренные не без труда,
Мы любим слушать иногда
Страстей чужих язык мятежный,
И нам он сердце шевелит.
Так точно старый инвалид
Охотно клонит слух прилежный
Рассказам юных усачей,
Забытый в хижине своей.
Vi kring förnuftets fana flockas
när vi nått ålderns lugna höst,
av känslans låga vi ej lockas,
den känns mest löjlig i vårt bröst:
dess självupptagna piruetter
och oplanerade reträtter
blott stångna hålls med fasligt sjå.
Då älskar vi att lyssna på
en främlings innerliga tunga,
som sätter hjärtat vårt i brand
och låter veteranens hand
bak örat kupas när de unga
som pryds utav mustasch och mod
ska skrävla i hans glömda bod.

”Так точно”, inleder Pusjkin raden om den gamle krigsinvaliden. Det är ett uttryck som i sig har en tydligt militär klang. Lennart Kjellberg förklarar i Den klassiska romanens Ryssland (1964, s. 101):

Vidare måste soldaten lära sig att inte svara en överordnad да ’ja’, нет ’nej’ eller не знаю ’jag vet inte’; han måste säga так точно ’just så’, никак нет ’på intet sätt’, не могу знать ’jag kan inte veta’.

(De ryska uttrycken translittererade i originalet.)

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *