III:1

«Куда? Уж эти мне поэты!»
— Прощай, Онегин, мне пора.
«Я не держу тебя; но где ты
Свои проводишь вечера?»
— У Лариных. — «Вот это чудно.
Помилуй! и тебе не трудно
Там каждый вечер убивать?»
— Ни мало. — «Не могу понять.
Отселе вижу, что такое:
Во-первых (слушай, прав ли я?),
Простая, русская семья,
К гостям усердие большое,
Варенье, вечный разговор
Про дождь, про лён, про скотный двор…».
”Vart då? Poeter, vilket släkte!”
”Farväl, Onegin, måste gå.”
”Såklart, jag driver inget häkte,
men kvällarna, vad gör du då?”
”Besöker Larins.” ”Vilket under!
Men kan det inte va’ en blunder
att varje kväll där slå ihjäl?”
”Rakt inte, jag har mina skäl.”
”Det perspektiv jag ser är detta:
Ja, först (hör upp, jag har väl rätt?)
de är en rysk, rätt enkel ätt
som nitiskt gästerna vill mätta
med sylt och evigt samtalsbrus
om regn, om lin, om lagårdshus…”

Något häkte i strikt mening förekommer inte i originalet; snarare handlar det om att Onegin inte avser (uppe)hålla Lenskij. ”I do not hold you” skriver Nabokov med sedvanligt anspråk på exakthet.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *