III:34

— Ах! няня, сделай одолженье. —
«Изволь, родная, прикажи».
— Не думай… право… подозренье…
Но видишь… ах! не откажи. —
«Мой друг, вот бог тебе порука».
— Итак, пошли тихонько внука
С запиской этой к О… к тому…
К соседу… да велеть ему —
Чтоб он не говорил ни слова,
Чтоб он не называл меня… —
«Кому же, милая моя?
Я нынче стала бестолкова.
Кругом соседей много есть;
Куда мне их и перечесть».
”Gör mig en tjänst, ack kära amma!”
”Som du behagar, bara säg.”
”Tro inte… stämmer… misstänksamma
Du ser… ack ja! Säg inte nej!”
”Jag svär vid Gud att inget nämna.”
”Nåväl, din sonson ska få lämna
det här till O, till grannen min
i syfte att… men skärp då in
att han ej minsta ord får nämna
och att han ej får namnge mig…”
”Men kära du, till vem, så säg?
Det vett jag haft har börjat rämna
och bygden är av grannar täckt;
jag tappar räkningen direkt.”

Den gamla stavningen av одолженье och подозренье accentuerar ordens fyrstaviga natur.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.