VII:41

— Княжна, mon ange! — «Pachette!» — Алина! —
«Кто б мог подумать? — Как давно!
Надолго ль? — Милая! Кузина!
Садись — как это мудрено!
Ей-богу, сцена из романа…»
— А это дочь моя, Татьяна. —
«Ах, Таня! подойди ко мне —
Как будто брежу я во сне…
Кузина, помнишь Грандисона?»
— Как, Грандисон?.. а, Грандисон!
Да, помню, помню. Где же он? —
«В Москве, живет у Симеона;
Меня в сочельник навестил;
Недавно сына он женил.
”Princesse, mon ange!” ”Pachette!” ”Alina!”
”Vem kunde trott? När var det sist?
Sitt ner, kusin! Vad ni är fina!
Det är en scen för gudar, visst?
Romaner kan den inspirera…”
”Får jag Tatjana presentera?”
”Kom Tanja, får jag träffa dig!
Jag babblar på och glömmer mig!
Kusin, säg minns du Grandison då?”
”Vem? Grandison? Jag minns, jag minns!
Men säg mig, vet du var han finns?”
”Han bodde vid St. Simeon då
i julas när han kom förbi;
hans son blev nyss ett gott parti.

Den franska hälsningen ”mon ange” omskrevs nyligen av Horace Engdahl i Spårvagnsresor med Mr Hume (2023):

Madame du Deffand skämtar i ett brev till hertiginnan av Choiseul om den svenske ambassadörens oförmåga att uttala franskans tonande sje-ljud: han vill säga att damerna är änglar (”anges”) men kallar dem i stället för rörblad (”anches”). Man läser denna anekdot med en svettpärla i pannan med tanke på de eloger man själv har givit franska damer genom åren.

Den Grandison som omtalas introduceras, liksom kusin Alina, först i II:30. Ordagrant är han en romanfigur, men i överförd bemärkelse är han den ungdomskärlek som Tatjanas och Olgas mor inte fick gifta sig med.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *