III:35

— Как недогадлива ты, няня! –
«Сердечный друг, уж я стара,
Стара: тупеет разум, Таня;
А то, бывало, я востра,
Бывало, слово барской воли…»
— Ах, няня, няня! до того ли?
Что нужды мне в твоем уме?
Ты видишь, дело о письме
К Онегину. — «Ну, дело, дело,
Не гневайся, душа моя,
Ты знаешь, непонятна я…
Да что ж ты снова побледнела?»
— Так, няня, право ничего.
Пошли же внука своего. —
”Nu är du allt bra trögtänkt, amma!”
”Men hjärtevännen, tiden flyr,
med tiden börjar tanken stamma;
förr var jag, Tanja, mindre yr,
förr såg jag herrskapets signaler…”
”Ack, amma, amma, vad du maler!
Vem bryr sig om ditt vett står still?
Se till att brevet kommer till
Onegin.” ”Tillse, till, ja genast,
bli inte arg nu, hjärtat mitt,
du vet hur stollig jag har blitt…
Men bleknar du igen, som senast?”
”Nej, inte alls då, kära du.
Bege dig till din sonson nu.”

Jag noterar än en gång hur svårt det är att översätta dialoger på ett bra sätt. Replikformen ställer hårda krav på att saker och ting kommer i rätt ordning och de dubbla rösterna understryker behovet av precision i hur antalet stavelser fogas. Särskilt utmanande är det att bevara de upprepningar som finns i originaldialogen: dubbleringen av ”стара” föranleder en upprepning av ”tiden”; ”бывало” av ”förr” och ”дело” slutligen det ”tillse, till” där ”-se” knyts både bakåt och framåt.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.