IV:7

Чем меньше женщину мы любим,
Тем легче нравимся мы ей,
И тем ее вернее губим
Средь обольстительных сетей.
Разврат, бывало, хладнокровный
Наукой славился любовной,
Сам о себе везде трубя
И наслаждаясь не любя.
Но эта важная забава
Достойна старых обезьян
Хваленых дедовских времян:
Ловласов обветшала слава
Со славой красных каблуков
И величавых париков.
Ju mindre vi för kvinnan faller,
ju mera faller hon för oss,
förförd hon snärjs bak nät och galler,
förstörd hon kommer sällan loss.
Förr vällust utan känsla visad
som högsta kärlekskonst blev prisad,
den såg sig själv som alltings mitt
och lät så lustan löpa fritt.
Men dessa angelägna nöjen
som är i gamla apors smak
ses nu som svunna tiders sak:
ty Lovelace-människor blev till löjen
så snart röd klack och hög peruk
försvann och togs ur allmänt bruk.

Pusjkin excellerar med sin cynism avseende relationerna mellan könen och längtar till en svunnen guldålder då lustan fick löpa fritt. Epitetet ”både bock och geni” är alltjämt välförtjänt.

Lovelace syftar på skurken i Clarissa, or, the History of a Young Lady av Samuel Richardson, som vi redan har stiftat bekantskap med i II:30. Den moderne läsaren kan naturligtvis istället välja att tolka det som en referens till bioaktuell film, sannolikt i gamla apors smak.

Rimmet peruk/bruk ligger nära till hands på svenska och jag delar det med både Jensen och Johansson. Johanssons version av raderna sju-åtta är för övrigt vacker:

den överallt och alltid skröt –
ej älska kunde den, men njöt.

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.