III:41

Но наконец она вздохнула
И встала со скамьи своей;
Пошла, но только повернула
В аллею, прямо перед ней,
Блистая взорами, Евгений
Стоит подобно грозной тени,
И, как огнем обожжена,
Остановилася она.
Но следствия нежданной встречи
Сегодня, милые друзья,
Пересказать не в силах я;
Мне должно после долгой речи
И погулять и отдохнуть:
Докончу после как-нибудь.
En suck fick hennes tankar ända,
hon stod från bänken där hon satt;
knappt mot allén hon hunnit vända
så möttes hon utav ett spratt:
Jevgenij med en blick som lågar,
en skugga mörk som henne plågar
och såsom bränd utav en eld
hon stannade, och stod där ställd.
Men detta mötes epiloger
får anstå till en annan dag;
go’ vänner, jag är alltför svag
av dessa långa monologer.
Nu vandrar jag och vilar ut:
tids nog så gör jag bokens slut.

Det sista kvinnliga rimmet var inte helt lätt att få till, men jag är nöjd med lösningen epiloger/monologer. Johansson rimmar istället – vackert i mitt tycke – ”detta mötes konsekvenser” med ”versfotsbunda ordsekvenser”.

Härmed är kapitel tre (äntligen) avslutat. Vi väntar med spänning på vad som komma skall!

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.