|
«Ну, что соседки? Что Татьяна? Что Ольга резвая твоя?» — Налей еще мне полстакана… Довольно, милый… Вся семья Здорова; кланяться велели. Ах, милый, как похорошели У Ольги плечи, что за грудь! Что за душа!.. Когда-нибудь Заедем к ним; ты их обяжешь; А то, мой друг, суди ты сам: Два раза заглянул, а там Уж к ним и носу не покажешь. Да вот… какой же я болван! Ты к ним на той неделе зван. |
”Hur står det till med våra grannar? Mår Olga och Tatjana väl?” ”Ett halvt glas till… Tack, bäst du stannar… Familjen har ej klagoskäl; mår bra och dig sin hälsning sänder. Med Olga vackra saker händer: nu bröst och axlar tar sig väl; ack, vilken kropp och vilken själ! Du borde dem en tanke skänka; besök dem, för bedöm det här: Du tittar in två gånger där, men aldrig mer, vad ska de tänka? Och faktiskt… dumma, tröga mig! Till helgen vill de bjuda dig!” |
Det sista kvinnliga rimmet i Jensens översättning av den här strofen ligger inte helt naturligt i munnen – åtminstone inte på alla svenska dialekter:
Och en figur så smärt och ledig!…
Och hennes skuldror!… Då och då
jag hos familjen hälsar på,
men aldrig där jag lyckats se dig.