IV:48

«Ну, что соседки? Что Татьяна?
Что Ольга резвая твоя?»
— Налей еще мне полстакана…
Довольно, милый… Вся семья
Здорова; кланяться велели.
Ах, милый, как похорошели
У Ольги плечи, что за грудь!
Что за душа!.. Когда-нибудь
Заедем к ним; ты их обяжешь;
А то, мой друг, суди ты сам:
Два раза заглянул, а там
Уж к ним и носу не покажешь.
Да вот… какой же я болван!
Ты к ним на той неделе зван.
”Hur står det till med våra grannar?
Mår Olga och Tatjana väl?”
”Ett halvt glas till… Tack, bäst du stannar…
Familjen har ej klagoskäl;
mår bra och dig sin hälsning sänder.
Med Olga vackra saker händer:
nu bröst och axlar tar sig väl;
ack, vilken kropp och vilken själ!
Du borde dem en tanke skänka;
besök dem, för bedöm det här:
Du tittar in två gånger där,
men aldrig mer, vad ska de tänka?
Och faktiskt… dumma, tröga mig!
Till helgen vill de bjuda dig!”

Det sista kvinnliga rimmet i Jensens översättning av den här strofen ligger inte helt naturligt i munnen – åtminstone inte på alla svenska dialekter:

Och en figur så smärt och ledig!…
Och hennes skuldror!… Då och då
jag hos familjen hälsar på,
men aldrig där jag lyckats se dig.

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *