VI:1

Заметив, что Владимир скрылся,
Онегин, скукой вновь гоним,
Близ Ольги в думу погрузился,
Довольный мщением своим.
За ним и Оленька зевала,
Глазами Ленского искала,
И бесконечный котильон
Ее томил, как тяжкий сон.
Но кончен он. Идут за ужин.
Постели стелют; для гостей
Ночлег отводят от сеней
До самой девичьи. Всем нужен
Покойный сон. Онегин мой
Один уехал спать домой.
Onegin såg Vladimir sticka
och var snart uttråkad igen;
blev tankfull där hos Lenskijs flicka,
förnöjd med hämnden på sin vän.
En gäspning Olgas läppar krökte,
med blicken hon sin Lenskij sökte,
nyss njöt hon av sin kotiljong;
nu var den mardrömsaktigt lång.
Så är den slut. Nu kvällsmat lockar!
Och gästerna ska sängplats få:
från hall till jungfrukammarvrå
man bäddar, ty nu sömnen pockar
på alla. Min Onegin blott
har för att sova hemma gått.

Det visar sig att jag delar rimmet kotiljong/lång med både Jensen och Johansson samt, sånär som på tempus, krökte/sökte med Johansson (kröker/söker).

Det här inlägget postades i Kapitel VI. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *