|
Заметив, что Владимир скрылся, Онегин, скукой вновь гоним, Близ Ольги в думу погрузился, Довольный мщением своим. За ним и Оленька зевала, Глазами Ленского искала, И бесконечный котильон Ее томил, как тяжкий сон. Но кончен он. Идут за ужин. Постели стелют; для гостей Ночлег отводят от сеней До самой девичьи. Всем нужен Покойный сон. Онегин мой Один уехал спать домой. |
Onegin såg Vladimir sticka och var snart uttråkad igen; blev tankfull där hos Lenskijs flicka, förnöjd med hämnden på sin vän. En gäspning Olgas läppar krökte, med blicken hon sin Lenskij sökte, nyss njöt hon av sin kotiljong; nu var den mardrömsaktigt lång. Så är den slut. Nu kvällsmat lockar! Och gästerna ska sängplats få: från hall till jungfrukammarvrå man bäddar, ty nu sömnen pockar på alla. Min Onegin blott har för att sova hemma gått. |
Det visar sig att jag delar rimmet kotiljong/lång med både Jensen och Johansson samt, sånär som på tempus, krökte/sökte med Johansson (kröker/söker).