|
И поделом: в разборе строгом, На тайный суд себя призвав, Он обвинял себя во многом: Во-первых, он уж был неправ, Что над любовью робкой, нежной Так подшутил вечор небрежно. А во-вторых: пускай поэт Дурачится; в осьмнадцать лет Оно простительно. Евгений, Всем сердцем юношу любя, Был должен оказать себя Не мячиком предрассуждений, Не пылким мальчиком, бойцом, Но мужем с честью и с умом. |
Och det med rätta: den plädering han för sin inre domstol höll var mycket sträng i sin värdering varenda gång ett domslut föll: Först borde han ej vårdslöst drivit med unga som djupt kära blivit. Och för det andra: om hans vän vid arton år var oklok än – låt gå. Jevgenij såg att felet var hans. Med hjärtats vänskap kvar han ville visa att han var ej blott en boll i fördomsspelet, ej hetsig, bråkig pojk minsann, nej, lugn och sansad hedersman. |
Jag är nöjd med att ha bevarat negationsanaforen i de två näst sista raderna – och även dess likhet med hur slutraden börjar.