VI:10

И поделом: в разборе строгом,
На тайный суд себя призвав,
Он обвинял себя во многом:
Во-первых, он уж был неправ,
Что над любовью робкой, нежной
Так подшутил вечор небрежно.
А во-вторых: пускай поэт
Дурачится; в осьмнадцать лет
Оно простительно. Евгений,
Всем сердцем юношу любя,
Был должен оказать себя
Не мячиком предрассуждений,
Не пылким мальчиком, бойцом,
Но мужем с честью и с умом.
Och det med rätta: den plädering
han för sin inre domstol höll
var mycket sträng i sin värdering
varenda gång ett domslut föll:
Först borde han ej vårdslöst drivit
med unga som djupt kära blivit.
Och för det andra: om hans vän
vid arton år var oklok än –
låt gå. Jevgenij såg att felet
var hans. Med hjärtats vänskap kvar
han ville visa att han var
ej blott en boll i fördomsspelet,
ej hetsig, bråkig pojk minsann,
nej, lugn och sansad hedersman.

Jag är nöjd med att ha bevarat negationsanaforen i de två näst sista raderna – och även dess likhet med hur slutraden börjar.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *