VI:23

Так он писал темно и вяло
(Что романтизмом мы зовем,
Хоть романтизма тут нимало
Не вижу я; да что нам в том?)
И наконец перед зарею,
Склонясь усталой головою,
На модном слове идеал
Тихонько Ленский задремал;
Но только сонным обаяньем
Он позабылся, уж сосед
В безмолвный входит кабинет
И будит Ленского воззваньем:
«Пора вставать: седьмой уж час.
Онегин, верно, ждет уж нас».
Så skrev han, svårt och komplicerat
(romantiskt, sägs det, jag förstår,
men om han romantik presterat
så säg mig vari den består?)
Det blev när solen sakta höjdes
och Lenskijs trötta huvud böjdes,
vid modeordet ideal
som han en smula nattsömn stal.
Men när i drömmen han var hemma
steg grannen in och gjorde slut
på rummets stillhet utan prut
och väckte Lenskij med sin stämma:
”Stig upp, nu är hon nästan sju!
Onegin väntar nog oss nu.”

Slutrimmet ligger nära till hands på svenska och det visar sig att jag delar det med både Jensen och Johansson.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *