VI:22

«Блеснет заутра луч денницы
И заиграет яркий день;
А я, быть может, я гробницы
Сойду в таинственную сень,
И память юного поэта
Поглотит медленная Лета,
Забудет мир меня; но ты
Придешь ли, дева красоты,
Слезу пролить над ранней урной
И думать: он меня любил,
Он мне единой посвятил
Рассвет печальный жизни бурной!..
Сердечный друг, желанный друг,
Приди, приди: я твой супруг!..»
Nu morgonstjärnan förebådar
att himlen snart ska färgas röd
och kanske blir det jag som skådar
vad hemligt är med grav och död.
Poetens unga liv och öde
sköljs bort av Lethes lugna flöde,
av världen glöms jag, men ändå;
du sköna mö ska kanske gå
att där vid gravens urna sörja
och tänka att han höll mig av,
han mig och ingen annan gav
det stormens liv som knappt fått börja..!
Ack hjärtevän, ack önskevän,
kom hit, kom hit, din är jag än!”

Citattecknet avslutar Lenskijs diktning, som påbörjades i förra strofen.

Lethe är glömskans flod, den sista av fem floder i Hades och redan bekant från II:40.

Det visar sig att jag delar slutrimmet vän/än med Rytter:

Kom kjære ven, min elska ven,
din brudgom sårt deg biar enn.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *