VI:28

Враги! Давно ли друг от друга
Их жажда крови отвела?
Давно ль они часы досуга,
Трапезу, мысли и дела
Делили дружно? Ныне злобно,
Врагам наследственным подобно,
Как в страшном, непонятном сне,
Они друг другу в тишине
Готовят гибель хладнокровно…
Не засмеяться ль им, пока
Не обагрилась их рука,
Не разойтиться ль полюбовно?..
Но дико светская вражда
Боится ложного стыда.
Två fiender! Men har de velat
se blodvite en längre tid?
Nej, har de inte längre delat
på nöjen, tankar, mat i frid
som vänner? Men till ondskan flyr de,
en nedärvd fiendskap nu styr dem,
och mardrömslikt man knappt förstår
att tysta de nu faktiskt står
och sinsemellan blodtörst känner…
De borde vara vid gott mod,
de borde inte spilla blod,
de borde skiljas åt som vänner…
Men uti deras fina värld
är skammen mer fruktansvärd.

Kanske rimmar inte raderna fem och sex på alla dialekter eller med alla historiska uttal, men på modern rikssvenska går det i mitt tycke utmärkt.

Jag är nöjd med att ha bevarat anaforen не … не … не (de … de … de) mot slutet av strofen.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.