VI:29

Вот пистолеты уж блеснули,
Гремит о шомпол молоток.
В граненый ствол уходят пули,
И щелкнул в первый раз курок.
Вот порох струйкой сероватой
На полку сыплется. Зубчатый,
Надежно ввинченный кремень
Взведен еще. За ближний пень
Становится Гильо смущенный.
Плащи бросают два врага.
Зарецкий тридцать два шага
Отмерил с точностью отменной,
Друзей развел по крайний след,
И каждый взял свой пистолет.
Pistolerna här redan blänker,
en hamrad laddstake ger klang.
I räfflat lopp man kulor sänker
och spänner hanar med små pang.
När gråa krutet strötts och landat
så skruvas flintan som man tandat
ett andra varv så man kan på
den lita. Virrige Guillot
in bakom närmsta stubbe fegar.
De kastar sina rockar bort
och ej för långt och ej för kort
Zaretskij trettiotvå steg stegar.
Till gränsen sträcks ett vänskapsband;
nu står de med pistol i hand.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.