| «Теперь сходитесь». Хладнокровно, Еще не целя, два врага Походкой твердой, тихо, ровно Четыре перешли шага, Четыре смертные ступени. Свой пистолет тогда Евгений, Не преставая наступать, Стал первый тихо подымать. Вот пять шагов еще ступили, И Ленский, жмуря левый глаз, Стал также целить — но как раз Онегин выстрелил… Пробили Часы урочные: поэт Роняет молча пистолет, |
”Marschera!” Fienderna lydde, gick kallblodigt och tyst i takt; om siktande sig ingen brydde tills fyra steg de bak sig lagt; det fyra kliv mot döden dröjde till dess Jevgenij vapnet höjde; han slog ej av på sina steg, tog bara sikte först och teg. När fem steg till de hade tagit och Lenskij vänsterögat slöt för att ta sikte – just då sköt Onegin… Klockan hade slagit, poeten har ej lång tid kvar när ur hans hand pistolen far, |
Det visar sig att jag (nästan) delar rimmet dröjde/höjde med Jensen (som redan har växlat till presens med dröjer/höjer) och rimmet tagit/slagit med Johansson.
Anaforen Четыре … Четыре har jag (nästan) lyckats bevara med ”tills fyra […] det fyra”. De andra skandinaviska översättarna (Jensen, Johansson, Rosenberg och Rytter) återger inte någon anafor. På engelska är den däremot, i någon form, alltid med: ”four paces, Four steps” (Deutsch); ”four steps […] four fateful stairs” (Johnston); ”four steps […] four fateful paces” (Arndt); ”four steps […] Four fateful steps” (Falen); ”Four paces […] Four paces” (Hofstadter). Kanske beror det på att fyra har dubbelt så många stavelser som four, men i originalet upptar четыре hela tre stavelser!
Citaten ovan visar också hur olika översättare väljer att spegla originalets växlingar mellan шаг och ступень (det senare även som besläktat verb: пять шагов еще ступили). Själv har jag valt att spegla detta med steg och kliv.