|
Недвижим он лежал, и странен Был томный мир его чела. Под грудь он был навылет ранен; Дымясь, из раны кровь текла. Тому назад одно мгновенье В сем сердце билось вдохновенье, Вражда, надежда и любовь, Играла жизнь, кипела кровь: Теперь, как в доме опустелом, Всё в нем и тихо и темно; Замолкло навсегда оно. Закрыты ставни, окна мелом Забелены. Хозяйки нет. А где, бог весть. Пропал и след. |
Så underligt han låg där, stilla, med frid i ansiktet till slut. Av skottet var han sårad illa; ur bröstet stod ett bloddis ut. Ett ögonblick, blott, har passerat, sen hjärtat slog så inspirerat, av kärlek, fiendskap och hopp, av liv och blod uti i hans kropp: Ett hus som lämnats och förseglats, det är nu allt som återstår; en tyst och mörklagd korridor där fönstren vitmenats och reglats. Vart frun i huset har gått ut blott Gud vet; här tar spåren slut. |
I kontrast till den förra strofens pekoral är detta en mer originell beskrivning av poetens död. Det tomma huset är Pusjkins eget bildspråk, menar John Baley; VI:31 är snarare Lenskijs.
Det är intressant att notera att Johansson byter kön på husets ägare, kanske för att svara mot den döde själv:
Dess herre ej i dörren står –
var är han? Borta, utan spår!