VI:32

Недвижим он лежал, и странен
Был томный мир его чела.
Под грудь он был навылет ранен;
Дымясь, из раны кровь текла.
Тому назад одно мгновенье
В сем сердце билось вдохновенье,
Вражда, надежда и любовь,
Играла жизнь, кипела кровь:
Теперь, как в доме опустелом,
Всё в нем и тихо и темно;
Замолкло навсегда оно.
Закрыты ставни, окна мелом
Забелены. Хозяйки нет.
А где, бог весть. Пропал и след.
Så underligt han låg där, stilla,
med frid i ansiktet till slut.
Av skottet var han sårad illa;
ur bröstet stod ett bloddis ut.
Ett ögonblick, blott, har passerat,
sen hjärtat slog så inspirerat,
av kärlek, fiendskap och hopp,
av liv och blod uti i hans kropp:
Ett hus som lämnats och förseglats,
det är nu allt som återstår;
en tyst och mörklagd korridor
där fönstren vitmenats och reglats.
Vart frun i huset har gått ut
blott Gud vet; här tar spåren slut.

I kontrast till den förra strofens pekoral är detta en mer originell beskrivning av poetens död. Det tomma huset är Pusjkins eget bildspråk, menar John Baley; VI:31 är snarare Lenskijs.

Det är intressant att notera att Johansson byter kön på husets ägare, kanske för att svara mot den döde själv:

Dess herre ej i dörren står –
var är han? Borta, utan spår!

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.