VI:43

Но не теперь. Хоть я сердечно
Люблю героя моего,
Хоть возвращусь к нему, конечно,
Но мне теперь не до него.
Лета к суровой прозе клонят,
Лета шалунью рифму гонят,
И я — со вздохом признаюсь —
За ней ленивей волочусь.
Перу старинной нет охоты
Марать летучие листы;
Другие, хладные мечты,
Другие, строгие заботы
И в шуме света и в тиши
Тревожат сон моей души.
Men inte nu. Fast hjärtat bankar
för hjälten liksom förr det slog,
fast mina tankar ständigt vankar
till honom är det just nu nog.
Vår tid av prosan främst behagas
och yra rim från vår tid jagas.
Jag suckar och bekänner här –
jag gör som tidsandan begär.
Min gamla penna är ej hågad
att klottra lättflyktiga blad;
nej, andra drömmar gör mig glad,
av andra plikter är jag plågad,
i larm och tystnad lika väl
jag saknar ro uti min själ.

Strofen rymmer ett antal anaforer som jag är glad att fånga: теперь…теперь (nu…nu) хоть…хоть (fast…fast); лета…лета (vår tid…vår tid); другие…другие (andra…andra).

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.