VII:1

Гонимы вешними лучами,
С окрестных гор уже снега
Сбежали мутными ручьями
На потопленные луга.
Улыбкой ясною природа
Сквозь сон встречает утро года;
Синея блещут небеса.
Еще прозрачные, леса
Как будто пухом зеленеют.
Пчела за данью полевой
Летит из кельи восковой.
Долины сохнут и пестреют;
Стада шумят, и соловей
Уж пел в безмолвии ночей.
Nu jagas snön från bergens toppar
när solens strålar värmer mer;
en vårflod strömmar, far och hoppar
och blöter fält och dalar ner.
Naturen årets gryning möter,
den ler och morgonstöket sköter;
så glittrar himlen blå igen
och skogen, genomskinlig än,
blir snart så grön som man kan önska.
Ur vaxcellen har biet flytt
att samla fältens skatt på nytt.
Väl torr kan dalen börja grönska;
nu råmar boskap och man hör
i natten näktergalars kör.

Sjunde kapitlet inleds på ett för årstiden passande sätt!

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.