VI:46

Дай оглянусь. Простите ж, сени,
Где дни мои текли в глуши,
Исполнены страстей и лени
И снов задумчивой души.
А ты, младое вдохновенье,
Волнуй мое воображенье,
Дремоту сердца оживляй,
В мой угол чаще прилетай,
Не дай остыть душе поэта,
Ожесточиться, очерстветь
И наконец окаменеть
В мертвящем упоенье света,
В сем омуте, где с вами я
Купаюсь, милые друзья!
Jag tar farväl av det förgångna
där mina dagar flöt förbi
av sus och dus och känslor fångna;
ett hägn av tankfullt drömmeri.
Men må du ungdom inspirera
mig till att fortsatt fantisera,
väck upp mitt hjärta, låt det slå,
kom flygande hit till min vrå,
må aldrig skaldens själ förstockas,
förhärdas och bli bitter, trist
och sedan hård som sten till sist
av dödande berusning lockas
just till den värld som jag och ni
på bråddjupt vatten badar i.

Det visar sig att jag delar slutrimmen trist/sist och ni/i med Johansson.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.