VII:2

Как грустно мне твое явленье,
Весна, весна! пора любви!
Какое томное волненье
В моей душе, в моей крови!
С каким тяжелым умиленьем
Я наслаждаюсь дуновеньем
В лицо мне веющей весны
На лоне сельской тишины!
Или мне чуждо наслажденье,
И всё, что радует, живит,
Всё, что ликует и блестит,
Наводит скуку и томленье
На душу мертвую давно,
И всё ей кажется темно?
Jag grips av sorg var gång jag ser dig,
ack vår, ack vår! Du kärlekstid!
Som ändå tyngd av vemod ter dig
och aldrig ger mig sinnesfrid!
Med tungsinne jag känner vinden
om våren smeka mig om kinden
i hembygdsortens enkla bo
i stilla tysthet, lugn och ro!
Men kanske har jag svårt att njuta
så allt som liv och glädje vill
och all triumf som glimmar till
blir tråkigheter att förskjuta?
Ser den vars själ har hädan gått
för länge sedan allt i grått?
Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.