| Отъезда день давно просрочен, Проходит и последний срок. Осмотрен, вновь обит, упрочен Забвенью брошенный возок. Обоз обычный, три кибитки Везут домашние пожитки, Кастрюльки, стулья, сундуки, Варенье в банках, тюфяки, Перины, клетки с петухами, Горшки, тазы et cetera, Ну, много всякого добра. И вот в избе между слугами Поднялся шум, прощальный плач: Ведут на двор осьмнадцать кляч, |
Till avfärdsdag är tiden hunnen, nu är det endast en dag kvar. Besiktigad, ur glömskan funnen, står släden klädd, förstärkt och klar. Till tross ska tre kibitkor rulla, av allehanda packning fulla; kastruller, lårar som man fyllt, madrasser, stolar, burkar sylt och bolstrar, kycklingar i burar samt krukor, fat och slika ting till nytta när man far omkring. I stugan tjänstefolket kurar och deras avskedsgråt man hör när arton ök ska spännas för, |
Kibitkan, en form av täckt vagn eller släde, är bekant från V:2.
På slutraden sparar Pusjkin en stavelse genom att inte använda det moderna standardordet för arton, восемнадцать, utan den kortare formen осьмнадцать, bekant från I:23, som istället liknar fornkyrkslaviskan och moderna syd– och västslaviska språk.