VII:30

Пришла, рассыпалась; клоками
Повисла на суках дубов;
Легла волнистыми коврами
Среди полей, вокруг холмов;
Брега с недвижною рекою
Сравняла пухлой пеленою;
Блеснул мороз. И рады мы
Проказам матушки зимы.
Не радо ей лишь сердце Тани.
Нейдет она зиму встречать,
Морозной пылью подышать
И первым снегом с кровли бани
Умыть лицо, плеча и грудь:
Татьяне страшен зимний путь.
Så steg för steg sig vintern dristar
att sprida sig och har snart hällt
sig över ekens alla kvistar
och runtom kullar och kring fält;
och strandkanten vid frusna bäcken
har jämnats till av mjuka täcken
och frosten gnistrar. Vi ser fram
mot moder vinters skämt och glam.
Blott Tanjas hjärta skyr dock detta.
Mot vintern ser hon inte fram,
vill inte andas fruset damm,
ej huvud, bröst och axlar tvätta
i nysnö, som på bastun smält:
Tatjanas mod har vintern fällt.
Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *