I:23

Изображу ль в картине верной
Уединенный кабинет,
Где мод воспитанник примерный
Одет, раздет и вновь одет?
Все, чем для прихоти обильной
Торгует Лондон щепетильный
И по Балтическим волнам
За лес и сало возит нам,
Все, что в Париже вкус голодный,
Полезный промысел избрав,
Изобретает для забав,
Для роскоши, для неги модной, —
Все украшало кабинет
Философа в осьмнадцать лет.
Ska jag en trogen tavla måla
av budoir och klädeshytt,
där modesprätten plägar pråla:
klä på sig, av sig, på, på nytt?
Allt det som vi högst nyckfullt gillar,
behov som Londons köpmän stillar,
de skickar varor vind för våg
som byts mot timmer från vår såg:
Allt vad parisisk penninghunger
har funnit upp för att bli rik,
för nöjes skull byggt i fabrik,
den prakt och njutning vi besjunger:
Med denna lyx han kammar’n klär –
han brådmogen som sjutton är!

Som framgår har jag valt att göra en ordlek med det svenska idiomatiska uttrycket ”som sjutton” i min översättning av Pusjkins ironiska ”artonåriga filosof”. Döm om min förvåning när jag upptäckte att Jensen valt att avsluta sin strof med följande två rader:

allt sådant pryder fint och nätt
en nittonårings toalett.

Att jag själv tagit mig friheter inom intervallet ±1 år har en idiomatisk förklaring, men varför i all världen har Jensen valt bort det självklara alternativet ”en artonårings toalett” i sin översättning?

Min tes är att det alternativ som Jensen valde bort i själva verket hade en stavelse för mycket för att passa i metern: ”en adertonårings toalett”. Vid tiden för Jensens arbete (1889) var ”aderton” fortfarande den allenarådande formen i skrift. I Svenska akademins ordbok från 1899 förekommer ”arton” bara som en vardaglig form. På 1910-talet (alltså ett par decennier efter Jensens översättning) ska ”arton” ofta ha förekommit i samtal, men det dröjer ända till elfte upplagan av Svenska akademins ordlista (1986) innan ”arton” blir huvudform, allt enligt Mikael Reuter på finska Forskningscentralen för de inhemska språken.

Den stokastiskt orienterade läsaren kan dock notera att medelvärdet av min och Jensens översättningar är originalet troget.

Noteras kan också att Pusjkin använder ordet ”осьмнадцать” snarare än ryskans standardord ”восемнадцать” för arton. Versionen utan inledande konsonant kallas i Kuznetsovs Большой толковый словарь русского языка helt enkelt föråldrad, men man kan ana en likhet med de sydslaviska språken, och därmed gissningsvis specifikt med kyrkslaviskan.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *