II:6

В свою деревню в ту же пору
Помещик новый прискакал
И столь же строгому разбору
В соседстве повод подавал.
По имени Владимир Ленский,
С душою прямо геттингенской,
Красавец, в полном цвете лет,
Поклонник Канта и поэт.
Он из Германии туманной
Привез учености плоды:
Вольнолюбивые мечты,
Дух пылкий и довольно странный,
Всегда восторженную речь
И кудри черные до плеч.
Till godset sitt just vid den tiden
dök ännu en ny herre upp,
som självklart ansågs störa friden
och skulle granskas under lupp:
Vladimir Lenskij, så han hette,
åt Göttingen hans hjärta vette;
en man med ungdomsfagra drag,
poet som fann i Kant behag.
Han förde med från Tyskland dimmigt
en kunskapsfrukt att vårda ömt,
en frihetstanke som han drömt,
en eldsjäl med ett kynne stimmigt,
en mun som alltid hänfört går
och axellångt mörkt lockigt hår.

Enligt Nabokovs sammanställning publicerades den här strofen för första gången i december 1824, i runda slängar 20 år efter Immanuel Kants död. Det innebär att när Vladimir Lenskij framställs som en anhängare av Kant (”Поклонник Канта”) så handlar det inte – som för den moderne läsaren – om en tvåhundra år gammal filosof. Att vara anhängare av Kant 1824 är snarare som att vara anhängare av Bertrand Russell, John Rawls eller Robert Nozick idag.

De frihetsälskande drömmar – ”Вольнолюбивые мечты” – som Lenskij när kommer av ordet ”воля”, ett av två ryska ord för frihet. (Ryskan är naturligtvis inte ensam om detta. Johan Norberg och Mattias Bengtsson skriver i förordet till antologin Frihetens klassiker att ”[i]déhistoriker har urskilt mer än 200 olika användningar av begreppet frihet”.) ”Воля” brukar beskrivas som ett äkta, oförfalskat, folkligt frihetsbegrepp, medan det andra ordet – ”свобода” – brukar beteckna det västerländska, filosofiska, intellektuella frihetsbegreppet. Därför är det intressant att Pusjkin ändå använder воля-begreppet om den av västerlandet influerade Lenskijs drömmar.

Finlands förre president Mauno Koivisto argumenterar i sin bok Den ryska idén för att Pusjkin var en av zapadnikernas, 1800-talets ryska anhängare av kulturell integration med västerlandet, ”andliga förebilder”. Som argument anför han slutet av den aktuella strofen i Jensens översättning:

Ty han i Leipzig fått studera
filosofi med trägen id
och lärt sig att från både tid
och rum med allvar abstrahera;
var liflig, högstämd i sitt tal
och svärmade för ideal.

(Jensen har av oklar anledning låtit Göttingen och det dimmiga Tyskland bli till Leipzig. Dock uppvisar han imponerande kännedom om Kants problematisering av den mänskliga varseblivningen och förnuftet.)

Det här inlägget postades i Kapitel II, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *