|
И снова, преданный безделью, Томясь душевной пустотой, Уселся он — с похвальной целью Себе присвоить ум чужой; Отрядом книг уставил полку, Читал, читал, а всё без толку: Там скука, там обман иль бред; В том совести, в том смысла нет; На всех различные вериги; И устарела старина, И старым бредит новизна. Как женщин, он оставил книги, И полку, с пыльной их семьей, Задернул траурной тафтой. |
Fast overksam han helst vill vara, ett tryck från tomma själens mitt gav honom höga mål att klara: att göra andras vett till sitt. Han kom att titlar hyllvis rada och läste, läste deras svada: än leda, lögn, förvirrad dikt, än meningslöshet, samvetssvikt. Ja, bojor varje bokband binder: de gamla åldras fasligt fort, de nya ältar gammal lort; var bok (och kvinna) blev ett hinder, så hyllans bokdamm, tankekraft begravde han bak glansig taft. |
I översättningen av rad sju har jag lätt modifierat det svenska idiomatiska uttrycket ”lögn och förbannad dikt” för att matcha Pusjkins ”обман” och ”бред”. Det sistnämnda ordet har ett kontinuum av betydelser från feberyrsel till mer allmän förvirring och snurrigheter.
På rad åtta upprepar Pusjkin order ”том” två gånger. Formellt sett är det inget annat än ”тот” (ett demonstrativt pronomen: ”den där”) böjt i lokativ, men denna form, ”том”, är också ett substantiv som betyder ”(bok-)band” (jämför engelskans ”tome”). Huruvida detta är en medveten ordlek vet jag inte, inte heller exakt hur det klingar för en rysk modersmålstalare, men hursomhelst har jag bevarat denna aspekt genom att använda ordet ”bokband” på rad nio.
Taft är, för den som likt mig inte visste det, ett frasande och glansigt tyg.