Översättaren i skuggan av poeten
(På stationen Pusjkinskaja i Moskvas tunnelbana)
Versromanen Jevgenij Onegin av Aleksandr Pusjkin intar en särställning i rysk litteratur. Dess 389 strofer berättar inte bara en historia om olycklig kärlek, dekadent sällskapsliv och hur vänskap slutar i duell, utan har också ett potent satiriskt öga. Det är emellertid dess kulturella genomslag som är mest fascinerande – Pusjkins formuleringar lever inte bara kvar i det ryska litteraturspråket, utan citeras flitigt även i talspråk. Att kunna deklamera ett antal Onegin-strofer är regel snarare än undantag hos många vuxna ryssar.
Jevgenij Onegin finns i åtminstone två svenska översättningar sedan tidigare: Alfred Jensens från 1889 och Kjell Johanssons från 1999. Mitt syfte är inte att överglänsa eller ersätta dem. Snarare ger det faktum att det finns andra översättningar sedan tidigare en lite större frihet – möjligheten att välja en ordlek här och en spetsfundig formulering där. Samtidigt är ambitionen naturligtvis att respektera Pusjkins original till såväl form som till innehåll i så hög grad som möjligt. Jevgenij Onegin är en integrerad helhet. En översättning som brister i form (versmått) är lika illa som en som brister i innehåll (ordagrann betydelse). I detta spänningsfält av ganska hårda begränsningar uppstår en kreativ dynamik.
Ulrik Franke